Regn och blommor lite apropå Ulf Lundell i Sommar på P1

Det är regn över Stockholm. Gör inget! Jobbade som en tok hela dagen och nu sitter jag här och lyssna på Helle Klein i Sommar i P1.

Midsommardagen var det Ulf Lundell som öppnade det oficiella svenska sommar med Sommar på P1. Han gjorde det bra. Med bra ord. Med underbar musik. Men en rörande berättelse. Mer underbar musik. Mer bra ord och bättre reflektioner. Ulf Lundell…”Summer of love”- 40 år. Rekommenderas starkt! Ulf Lundell och konsten att resignera med hoppet kvar, drömmarna.

Idag är det regn. Som inte mig gör något. Sommaren är på väg. Tittar på mina bilder och förvånas över min fuxia på landet. Det gäller för mig att plantera blommorna och låta dem klara sig själva. Hemma där jag bor blir de aldrig så fina!

Landet, midsommarafton 2007

Det är natt nu. Lämnar Helle Klein som pratar om Beirut, om den tusen tragediernas drabbade Beirut. Lämnar bloggen för idag. Regnet faller mjukt ner här vid min dator och mitt fönster.

Det gäller att lära sig konsten att resignera med hoppet kvar, drömmarna som Ulf Lundell säger. Visst.

Hur gör man det, mr. Lundell?

Att mötas

…Ibland tror jag att det mest spännande i livet är just mötet som sker mellan människorna. Det är där vi finns, vi bekräftas, vi utvecklas, vi reflekterar, vi går vidare…Ibland fastnar vi också i ett möte. Men det behövs då alla sorts möte är givande på olika sätt.

 Haft ett bra möte i kväll. Träffade tre vänner som jag har ”hittat” på nätet för nu, får väl se, tre år sedan. Det är så roligt att se hur mycket gemensamt vi har, hur kul det är att bekräfta att de skrivna ord finns i verkligheten.

Tillbaka till rutinen

Midsommarafton, Gräskö 2007

Och nu är till och med den måndagen slut. Svårt att komma tillbaka till civilisation och de rutinerna som krävs. Men here I am. Och längtar efter semester. Vill ha mer av ledighet, sol, dans, regn, läsning, musik, sommarpratare, kärlek, god mat, vila, promenader, båtresor, småprat,  fotografera, skriva, bara vara.

Snart så.

Midsommarafton, Gräskö 2007

Dags att fira midsommar!

Så ser programmet ut på midsommarafton:

14.00 – Samling på midsommarängen med blommor och blader.
15.00 – Resning av midsommarstången samt dans, lek och tävlingar.
21.30 – Dansen börjar vid ångbåtsbryggan.

 

Midsommardagen:

Loppis och lite gott umgänge!  Och så Ulf Lundell på repris på Sommar på P1 när midsommardagens afton tar sitt slut och ön har aldrig varit vackraste!

GLAD MIDSOMMAR!

 

Döden din

Du står där mitt bland oss och pratar om döden. Din död.

Du är så hänsynslös kall när du pratar om död. Din död.

Jag ser hur du koketterar med döden. Hur du låter dig förföras av smärta och lidande och ord som inte uttrycker känsla utan bara ett tomt sätt att vara.

Jag vet att du inte kan göra något åt det. Jag vet att du inte förmår se den raseri som gör att du pratar om döden som ett alternativ till det som är det stora ”inget” du gör livet till. Du pratar om döden. Och jag blir arg.

Arg på att du abstrahera oss från ditt liv. Arg för att du kallt säger jag är inte värt något. Du är nedlåtande mot oss som så mycket tycker om dig. Uppskattar. Beundrar. Finns.

Du är hänsynslös kall. Och jag vill krama dig. Jag vill så gärna nå dig. Ta dig hit och kunna visa allt som du kan uppleva och leva dig i. Värma dig och se dig blomma ut.

Men du är inte med mig. Du är inte med oss. Du är i en romantiserad fantasi om hur skön döden kan vara. Kanske det är så. Men vad vet du om vägen dit? Bryr du dig?

Jag ser din kropp förfalla. Jag ser sina organer skadas och du kommer inte att förstå att det bli irreversibel. Jag ser ditt vackra hår falla i stora tussar som inte gå att få tillbaka eller ersätta. Någonsin. Jag förställer mig hur mycket självförakt och synd om dig du kommer att känna då.

Jag tänker för mig själv att du har någor mellan fem till åtta år att leva mellan oss, med oss ibland. Jag visualiserar vad som kommer att hända och det är för mycket. Det är för stort. Jag kan inte ta åt mig det. Jag vill inte se det.

Du är 20 år. Du är strålande vacker och begåvad. Du är skadad. Jag når inte dig.

Snart midsommar

 

 …och jag tänker på julen. Önskar mig en poesibok av Matti i julklapp.

Dikten där Drömfångare Så vacker. Så sann.

Det är mycket blått i mitt fönster

Undrar varför?

Softad söndag

Nej, det blev ingen Vårholma idag. Ni som bor i Stocholm titta ute nu genom fönstret så förstår ni varför! Vad det regnar! Vilket inte gör det minsta efter de senaste varma veckorna.

Efter den första pulverlatte kom in på nätet, tittade lite förstört på olika blogg och fastnade hos Macus Birro Inte hans blogg den här gången. Utan hans hemsa och texternas där  som står där under skrivet. Det har varit en bra morgon. En morgon där jag kommer tillbaka till mig själv.

Foto: Mikael Olsson

Jag har inte läst Marcus Birro…än. Hans böcker. Har bara följt honom på tidningarnas kultur/debattsidor och på bloggen de senaste två månader.

Idag blev jag fascinerad när jag nu i några timmar gav mig tid att drunkna i hans ord. Sättet som Marcus Birro skriver tilltalar mig. Mannen är poet och det känns/syns i varje ord. Vad han skriver om, skulle varje och en av oss behöver skriver om. Varje dag. Så vi inte glömmer att vi finns och är. Fastnade på en text varför är det ett ”felslut” att konst kan läka själar? Göteborgs-Posten – 14 dec. Vad rätt Marcus Birro ha. Självklart finns det tröst, läkning och vård för själen i konst. Mest i litteraturen och musiken kanske?

I böckerna, oavsett om det är poesi eller prosa finns det hopp. Svårt att säga vad det hoppet egentligen är. Ändå svårare att förstår hur den förmedlas. Hur den når ut. Men det finns där. I riktiga bra författare. Poeter. Musiker.

Jag vet att jag inte skulle ha överlevt en yngre tonårstid för många år sedan utan Edith Södergran. Jag skulle inte ha överlevt en äldre tonårstid utan allt jag sluckade i mig av poesi och prosa. Det var andra poeter, andra författare än de som Marcus Birro läst som ung. Många i alla fall. Klassikerna har funnits för mig i unga år och skulle tro de har funnits för Marcus Birro också.

Jag vet överhuvudtaget inte hur man överlever utan böcker. Jag får så mycket från böckerna. En hel värld som öppnar min själ, min förståelse, min empati och min innersta för andras berättande och berättelser. Är den där med att känna sig själv i andra som är det essentiella? Är den där med att inte vara själv och ensam när det är som värst ont i ens själ är större än en själv? Skulle tro det. Det kan vara en fråga om igenkännande/gemenskap.

Som Marcus Birro är jag helt såld på Thåström. På ett annat sätt än honom skulle jag tro är jag helt såld på Ulf Lundell. Som ni märker nu börjar jag att bli helt såld på Marcus Birro. Vad har dessa män för gemensamt? Det äkta. Det genuina. Det levande upproret som förändrar.

Det levande upproret som ger oss andra drömmar.

Det finns en utanförskap i Marcus Birro. Man väljer inte det. Det bara finns där, inom en själv. En av de texterna som gör ont är därför kan jag inte bo i göteborg GT 20050528. Jag tror att det är en fråga om förståelse/acceptans som behovs i en ort, i ett samhälle för att utanförskapet ska kunna få finnas och blomstra i kreativitet.

Grattis Norrköping! Ni verkar ha det som krävs!

Spegelbild eller maten för dagen:-)

Måsen kommer att finnas kvar. Har lagt två ägg i en blomkruka i närheten av där bilden togs. Vi får hoppas på att bebisarna spricker ut.

På andra sidan…land

Snart där igen:-) Då är det midsommar och dans på bryggan just där jag tog det fotot.