Du står där mitt bland oss och pratar om döden. Din död.
Du är så hänsynslös kall när du pratar om död. Din död.
Jag ser hur du koketterar med döden. Hur du låter dig förföras av smärta och lidande och ord som inte uttrycker känsla utan bara ett tomt sätt att vara.
Jag vet att du inte kan göra något åt det. Jag vet att du inte förmår se den raseri som gör att du pratar om döden som ett alternativ till det som är det stora ”inget” du gör livet till. Du pratar om döden. Och jag blir arg.
Arg på att du abstrahera oss från ditt liv. Arg för att du kallt säger jag är inte värt något. Du är nedlåtande mot oss som så mycket tycker om dig. Uppskattar. Beundrar. Finns.
Du är hänsynslös kall. Och jag vill krama dig. Jag vill så gärna nå dig. Ta dig hit och kunna visa allt som du kan uppleva och leva dig i. Värma dig och se dig blomma ut.
Men du är inte med mig. Du är inte med oss. Du är i en romantiserad fantasi om hur skön döden kan vara. Kanske det är så. Men vad vet du om vägen dit? Bryr du dig?
Jag ser din kropp förfalla. Jag ser sina organer skadas och du kommer inte att förstå att det bli irreversibel. Jag ser ditt vackra hår falla i stora tussar som inte gå att få tillbaka eller ersätta. Någonsin. Jag förställer mig hur mycket självförakt och synd om dig du kommer att känna då.
Jag tänker för mig själv att du har någor mellan fem till åtta år att leva mellan oss, med oss ibland. Jag visualiserar vad som kommer att hända och det är för mycket. Det är för stort. Jag kan inte ta åt mig det. Jag vill inte se det.
Du är 20 år. Du är strålande vacker och begåvad. Du är skadad. Jag når inte dig.
