Liksom drömmar kan ge möjligheter till förståelse av en människas inre värld och existentiella situation, kan konstnärens verk vara sådana uttryck. Människan har denna märkvärdiga förmåga, något som ingen neurobiologi i världen räcker till för att förklara eller tolka. Vi söker ständigt att gestalta och symbolisera det vi bär inom oss.
Johan Cullberg, 2007 i Mitt psykiatriska liv
Är det idag. Så jag låter alla förpliktelser vänta ett tag och ger mig ute på stan och i solen nu igen. Denhär dagen är en mycket bra dag.
Stockholm, höst 2007
Skrev DN igår. Beslutet väntas på måndag. Jag kan inte förstå hur folk som är beroende av försörjningsstöd för sitt uppehälle kommer att överleva. Hur ska man kunna söka jobb om man inte ha ett SL-kort i det länet? Eller åka till läkare, följa en behanding på ett sjukhus, ni vet! Alla vi vet att man får inte äga en bil om man behöver försörjningsstöd vad? Krav på andra handskontrakt är lite skratteretande. De som innehar en lägenhet som de vill hyra ut i andra hand är ofta inte intresserad av att ha ett riktig kontrakt. . Därför att ett sådant är tidsbegränsad. På två år. Vem vill blir av med en första handskontrakt i den här staden och omgivningar? Eller blir av med den vinst man har med en lägenhet man hyr ut? Klart det är fel att inte följa de reglerna som finns. Verkligheten är att det inte görs. Och det är de som innehar första handskontrakten som har makten över ett sådant beslut. De andra som hyr i andra hand har inget att sätta emot. De är bara i behov av en bostad.
Kommer Stockholm att frångå från SoL ändå mer än det redan görs? Kommer de arbetslösa i Stockholm, utan rätt till A-kassan och de sjuka i Stockholm, utan rätt till sjukersättning att ha det sämre än i resten av landet? Varför det? Diskrimineringen av de som har det värst i storstans område?
Finns mycket att diskutera om bistånd. Jag blir orolig när det naggas i kanten på SoL. Jag vill att Stockholm och omgivningar ska vara en skön plats att kunna bo och arbeta i. Jag vill att hemlösheten ska bekämpas. Jag vill att de som är utklassad ut det sociala försäkringssystemet ska ha rätt till ett värdig liv. Det är ditt jag vill att de skattepengarna jag betalar ska gå till. I längden lönar det sig. Både i den ekonomin och välstånd som gäller alla och för den enskilden som lever utan tak överhuvudet och mat för dagen.
Han ringde för några veckor sedan. Tystnaden har varat i sju år. Han hade läst om mina mail, mina brev och säkerligen min berättelse också. På något vis har han sett ett tecken i det. Så han ringde. Sa att han skulle vara i stan den helgen och ville så gärna träffa mig. Sa annat också. Själv blev jag bara förstummad. Att han ringde.
Sista samtal mellan oss var för så länge sedan och det blev ett farväl. Det var då han beslöt att vi inte skulle ha mer att göra med varandra. Inte för att vi haft så mycket. Det som vi hade mellan oss var mest mina känslor. Min kärlek. Det var en gränslös kärlek. Jag hade inget försvar för den nakenhet och instensitet som fanns i den. Jag var hudlös. Han själv visste inte exakt hur han skulle svara på det. Han hade faktiskt inte bett om sådana starka känslor. Dessa har bara östs över honom utan förvåning. Han tog stopp för det förhållandet som egentligen inte fanns. Jag förstod inte, på allvar! hur livet skulle kunna fortsätta utan honom. Hur skulle det gå om jag i fortsättning inte fick prata med honom, få veta att han fanns där, få veta om honom. Jag förstod inte då hur det skulle bli möjligt.
Det enda jag visste är att någon som en dag hade kallat sig min vän hade gått emellan. Spelat på hans fåfänga och han gick på det. De sårade mig förstås. Det blev inget mellan dem. Det enda som de hade gemensamt var mig.
Det var vårt slut som det blev av. Nu när han ringde, anklagade han sig själv. Kan väl göra tyckte jag. Samtalet var en fortsättning på den relation som inte fanns mer än i mina känslors styrka. En drömbild som jag försökte så länge och så mycket göra till en verklig en. Det var han som ringde nu. I verkligheten. Och som sju års av verklighet inte hade funnits och satte sina spår.
Andra drömbilder har jag haft under den tid av tystnad. Andra verkligheter har jag besökt och levt mig i. Så mycket som har hänt. Och ändå var det som inget hade hänt sedan sist. Hans röst nära mig. Hans ord som en fortsättning för det samtalet som hade varat i över två år mellan oss.
Men i känslan, i min känsla kände jag en så stor tacksamhet för att han satt stopp för det som kunde blivit och aldrig blev. Jag riktigt kunde känna, medan hans röst förföriskt talade till mig, jag rikigt kunde känna vilken tur jag haft som inte blivit mer än så. Hur bra jag har det nu. Vilket rätt beslut han tog för sju år sedan när han satte stopp för oss.
Åkte förbi med ett tåg idag där han var. Log lite. Var på väg hem. Stannade inte där han var. Hade bråttom hem till den äkta kärleken. Som är. Rikigt är.
Drömbilden är någonstans i Sundbyberg nu. Eller i stjärnorna. Det är där drömbilder ska vara. Inte ska de komma till jorden och förvirra en. Värmland är också där det är. Och det är bara ett landskap som tycks vara vackert men är nästan helt främmande för mig. Midnight Rambler finns också. Det är nu bara en låt. Kanske också som bokstäver inristade i ett champagneglas, om det nu finns kvar. Annars är det bara en låt. En mycket bra en.
Mitt liv är här och nu. Stjärnorna får vänta ett tag.
Ses!
Var det för några dagar sedan.
Stockholm, hösten 2007
Vi möts idag på Centralen. Han kom från pendeltåget och jag skulle mot tåget. Våra ögona möts ett kort ögonblick. Jag tittade lite längre än jag brukligen gör. Tyckte det var något bekant…
Det tog en sekund. När man ska ta pendeln är det många meter som det går på en sekund. Och jag mindes vem det var. Det var för 11 år sedan. Vi träffades genom mitt jobb och hade kontakt säkert i fyra år. Jag var engagerad och envis som sjutton. En del jag envisades med lyckades jag. Men först fick jag kämpa länge och väl för hans förtroende. Så småningom blev det dags för mig att gå vidare. Vi tog aldrig farväl. Andra hade redan då hand om det som det skulle tas hand om.
Det tog en sekund att känna igen honom…. Lite synd att vi inte hälsade, tänkte jag först. Dock var han fin klädd och såg ut att må bra. Jag är nöjd.
Tycker jag är svårt. Det finns så mycket som stör.. Det är folk som springer, cycklar, knuffas, ler, stannar…Ja, ett elände av ett hav av folk på stans gator. Det finns semaforer och sopkorgar, det finns stolpar och elledningar. Bilar, det finns så många bilar som åker just när man har fått kameran helt perfekt för den där bilden! Då kommer en bil och det blir bara bilen på bilden.
Jag tycker om Stockholms gator. Det finns de öpnna, bredda och alla färger som ryms där. Det finns också gamla, samla gator som har så mycket att berätta om alla steg som har gått där.
Kungsgatan, september 2007
Hur får man ordningen på ett sådant foto?
Dagen började med att jag hittade en artikel/intervju med Ulf Lundell från SvD i söndags. Det är mycket bra och läsvärt. Frågan som ställs där är den vanliga frågan. Vad är det som fascinerar så mycket med Ulf Lundell? Vem än som skulle kunna svara på det! Men det kanske finn ett lätt svar ändå. Ulf Lundell är musiken, passionen, orden, revolten, nakenheten…You name it! Ulf Lundell ger uttryck åt livet i sig.
Det finns lite av idol dyrka beträffande Ulf Lundell hos mig. Jag tror inte att det är så konstigt. Det finns människor jag beundrar. Ulf Lundell är en av dem. Som jag beundrar. Mycket.
Ulf Lundell, Tyrol nov 2005
Tog en promenad från Hornstull till Fridhemsplan. Över hela Västerbron. Vackert och skönt väder. Kameran i högsta hugg. För mycket sol i de flesta bilder. Men vilken underbar eftermiddag. Det syns på bilderan. Alla bilder är från Stockholm. Så där lantlig och vackert är staden.
Stockholm höst 2007
Bestämt mig för att ta det lugnt. Några görande går bort den veckan. Det gör mig lugnare. Nu ska jag ta prover och tar kameran med mig…Inte så att jag ska fotografera när det tas prov på mig, hemska tanke! Utan vad vet man vad som finns i stan? Kanske något vacker som jag bara inte kan låta bli att plåta!
Det hoppas jag på.
