Lite blommor på höstkanten

 Tycker jag är alldeles utmärkt för att lysa tillvaron. Mycket prat om psykiatrin idag. Vad man ibland insnöar på ett tema, eller om det är tilfällena som gör det. Nu är det blommor och god natt.

Rosendals trädgård, sept 2007

Socialstyrelsens rapport

Om den psykiska vården i Jönköping riktar hård kritiken mot Jönköpings psykiatrin där de senaste åren har en rad allvarliga händelser inträffade såsom mordet på 8-åring Tobias som var på väg hem från skolan.

Rapporten förvånar inte så mycket. Man förstår att något fel är det när folk som tappar helt kontakt med verkligheten och har en aggressivitets problematik kan tillåtas att må så dåligt utan att psykiatrin reagerar och tar sitt ansvar.

Jag reagerar starkt på ordvalet som enligt Expressen formuleras kritiken på. Personalens taffata attityd. För mig tar sådant priset! Tafatt attityd, tafatt psykvård. Vad innebär egentligen det?

• Brist på kompetens
• Utarbetade personal
• Nonchalans
• Dålig ledarskap

You name it! Någon utförd riskbedömning som i samtliga fall skulle bli lämplig verkar inte gjorts.

Jag tror att alla vi vill göra ett bra jobb. Absolut om man någon gång i livet valt att jobba med människor i behövande situation. Motivation till jobbet är inte lön. Det vet vi alla. Det är något annat. Något starkt vilja som gör att man väljer att vårda andra. När viljan försvagas är det sällan enbart en enda personens ansvar. Problem brukar finnas insprängda i organisationer med svaga ledningsgrupp som inte vågar se vilka resurser det finns och vilket behov uppstår när resurserna blir bristfälliga.

Johan Cullberg

Har läst nu ute Mitt psykiatriska liv som jag nämnt av och till i olika inlägg under veckan här på bloggen. Det som tilltar mig med Cullberg är hans hängivenhet till  sitt yrke och kunskap. Det är många kamp som Johan Cullberg har kämpat i sitt yrkesliv. Han har i över 40 år inom yrkeslivet tilltagit åt sig nya kunskaper, värderingar och förhållningsätt.  Och han har förmått spridda dessa vidare. Mot alla odds. Uppväxen var i en borgerlig miljö. Yrkeslivet blev en kamp för de som har det svåraste. De som drabbas av psykoser. De som tappar fästet i livet, tanken och själen.  Johan Cullberg är det främsta som har förändrat synen på de psykiatriska sjukdomar i landet. Synen förändrats även på behandling och definitiv på bemöttande av personer med en psykos. Johan Cullberg anser jag har haft en människosyn som man önskar skulle prägla all typ av vårdinsatser.

Den psykiatriska vården var inte bättre förut även om personerna som drabbades av rikitgt otäcka psykiska sjukdomar var skyddade på ett annat sätt än efter psykiatrins reform på 90-talet. Frågan är vilket livskvalitet fanns i ett liv mellan fyra murar.  En riktigt liv som outsiders. De som var inspärrade. Omyndiga förklarade. De som inte räknades med.

Jag vet inte om den psykiatriska vården är mycket bättre idag än det var på 80-talet när Johan Cullbergs idéer dominerade i många oaser inom den psykiatriska vården i Sverige.
Man kan bara hoppas att det är så. Dock har 90-talet svängt och samhällets värderingar förändrats. Ego-eran tog sin plats och hur skulle det inte inverka på syn på folk som drabbas av riktiga psykiska sjukdomar? De är inga fokuserade/framgångsrika människor vilket är samhällets uttalad ideal.  Jag kan ha fel. Någonstans har också varit mer acceptabel med ångestproblematik om jag nu läser ut trenderna rätt.

Nåväl, Johan Cullberg är en doktor/professor som jag beundrar. Det finns mycket styrka i att kämpa mot det etablerade kunskapen inom en sluten världen som den psykiatriska vården i Sverige ändå måste kunna sägas vara.

Kärleken är  rödtråden som genomsyrar Mitt psykiatriska liv. Kärleken och respekt till sitt yrke och sina sina patienter. Ödmjukhet inför lidande och smärta. Även kärleken för sin stor bror som tidigt drabbades av en psykos lyser genom hela boken. Utvecklingspotential som finns inom människan är stort och det beskrivs på ett tydligt sätt. Att man på köpet för en lektion  i historia om de sista 40/50 åren i den psykiatriska vården i Sverige är bara ett plus.

Slut bloggat för Alex Schulman

…och då väcks man till dagens Afontbladet och nyheten om att Alex Schulman kommer att stänga sin blogg. Lite förvånad blev jag. Trodde att det framgångsrika konceptet Att vara Alex Schulman i Aftonbladet skulle fortsätta i evigheter. Jag som inte ha varit en beundrare av Alex S blir ändå riktigt berörd av det här sista bloggens inlägg. Öppet och utelämnande. Tänkvärt! Även DN tar upp nyheten. I SvD yttrar sig Yrsa Stenius, Pressombusmannen, kort och koncis; Det var på tiden. Ingen förvånansvärd kommentar med tanke på artikeln i lördags om yttrandefrihet på nätet. Än är inte det sista ordet sagda. Vart går gränsen till det fria ordet?  Är ens frihet viktigare än att någon blir kränkt? Svaret är givet.  Men verkligheten är ändå som den är. De flesta av oss vet ändå vart gränsen ligger. Så det stannas där. Men det är som med allting annat, det finns ett litet fåtal som ska överskrida alla gränser som finns. Yttrandefriheten handlar om oss alla. Det vore synd om den skulle begränsas på grund av en så där bloggtyp som Alex Schulman har haft.

Att i artikeln tas Magnus Uggla blogg som ett exempel på kändisar som överskrider en gräns kan jag inte förstå. Magnus Uggla är personlig på sin blogg. Frågan är varför skulle han inte kunna skriva personligt om sig själv, sin familj och folk som han träffar? Det är en rättighet som alla andra bloggare har. Skillnaden är att de flesta av oss är anonyma för den stora massan. Varför skulle kändisarnas frihet begränsas? Jag som aldrig har varit förtjust i Magnus Uggla läser dagligen hans blogg bara därför han skriver så bra och på ett underhållande sätt. Utan att vara elak.

I artikeln nämns att kändisarna skriver på sina blogg för att få kontroll över orden. Den kontroll kan de inte ha i en intervju. Tycker det är alldeles utmärkt! Det kan bara hota trovärdighet av de journalister som vrider och vänder på det som sägs i intervjuerna så det passar löpsedlar.

Trädgårds besök

Blev det idag. Majs soppa och gott bröd intogs på Rosendals trädgård. Alltid värt ett besök. Sol och trevliga människor befolkade trädgården som badar i en explosion av färg i träd och blommor. Den röda färg på jackor och tröjor som urskiljs i klädseln för dagen misstänker har att göra med konflikten i Burma. Den röda står för att förtrycket ska ta slut. Trädgården är en rogivande plats. Men även en glad plats. Festlig harmoni kankse. Som beror på naturen och alla dessa blommor, så vackra. Färger går i varandra och in i oss.

 

Rosendals trädgård, hösten 2007