På ön. Tystnaden omsluter mig. Elden på öppen spisen. Det lätta knakande i stugan. I tankarna fortfarande Marcus Birro från i fredags. Om coachning och vägvisare i våra liv. Vägvisare. Stannar vid ordet. Jag tror inte så mycket på vägvisarna. Jag tror mer på mötet. Det som väcks i ett möte mellan människor. Egentligen är det en fråga om att förstärka ens självbild. Det har jag lärt mig i barnsben då lärarna som har trott på mig har riktat in mig på mycket som jag är och vart jag står idag. Andra har fortsatt där. En terapeut har under min utbildningstid räddat mig från de värsta sidorna av mig själv. Många andra har funnits. Många vänner, handledarna på mitt jobb, så många bra kollegor, hyfsade chefer, människor som har älskat mig och människor som har låtit sig älskas av mig. De har varit vägvisare i den mån jag har lyssnat. Men inte har de betonat hur jag ska göra för att bli framgångsrik eller få inre harmoni, jag har pendlat mellan dessa både i min livsprocess. Det bästa egenskapen mina vägvisare har haft har det varit att de har funnits. Där jag har varit. Och de har kunnat förmedla mig vad de har sett. Jag tror att de har även gjort lite mer, lite till… De har kunnat visa att det finns andra möjligheter att gå vidare på än rutinen och uppmanat mig att följa alla dessa vägar som varit där öppna för all min nyfikenhet och intresse…
