Lämnade kontoret efte sju på kvällen. Stannade vid tunnelbanan. Andades ut och andades därefter in den ljumma januariluften som finns nu i Stockholm och omkring. Fjorton minuter väntetid till tunnelbanan skulle komma. Tittade runt och se, där, där gick ingen folk. Ställde mig där och tände en cigarett. Hon kom emot mig nästan på en gång. Ungefär i min längd. Tjugo år yngre kanske än jag. Såg bra ut. En lagom vinterjacka. Kort blont hår. Lite jaggade uttryck i ögonen.
Har du en cigarett? Näpp. Svarade jag. Har två cigaretter till och de får räcka tills i morgon. Oj då, sa hon. En mobil då? Har du en mobil som jag kan låna? Behöver ringa ett samtal. Jag måste till Solna och är strandsatt här. Min högra hand hade redan kommit ner till jackfickan och sökte efter mobilen som låg där. Sträckte mobilen till henne och frågade med ett leende men ändå. Du springer inte ifrån med mobilen va? Nej, log hon, det gör jag inte. Det är ett lån från kvinna till kvinna. Hon ringde. Hon slog tre eller fyra telefonnummer och fick ett svar. Jag hörde samtalet. Det handlade om hennes saker. Två väskor som hon inte visste om det fanns hos den mannen hon pratade med eller hos någon annan som inte svarat i telefonen. Hon sa att hon behöver sälja sina saker för att få pengar till stuff. Jag vet inte om hon fick hjälp med det hon behövde. Hon distraherade mig när hon öppnade sin handväska och bjöd mig på godis. Konstigt nog ville jag inte ha. Jag rökte och ville inte äta godis medan jag rökte. Tackade nej med ett leende. Fick tillbaka telefon och vi sa adjö.
Det var en annan värld än min värld den världen som hon kom med i min väg idag. Hon har ett annat liv. Bor och lever i en annan dimension än jag. På andra sidan av en osynlig gräns skulle jag tro. Vi uttbyte leende och några ord. Hon använde min telefon till att försöka fixa den stuff hon anser sig behöva. Det var ett kort möte. Så där, som hon uttryckte det, från kvinna till kvinna.
Någonstans inom mig skäms jag lite än för att jag frågade om hon skulle springa iväg med min telefon.